Ibland behöver man öka övervakningen av den gravida kvinnan eller det väntade barnet. Då vårdas man inneliggande på vår antenatalavdelning. Havandeskapsförgiftning (preeklampsi), hepatos och/eller risk för tidig födsel är några av de vanligaste orsakerna till inläggning på antenatalen. Var noga med att känna av din kropps tecken och berätta alltid för din barnmorska om du känner att något är fel.

Havandeskapsförgiftning, som även kallas preeklampsi, drabbar ungefär  2-4% av alla gravida kvinnor i Norden. Omkring två av tre som drabbas är förstföderskor. Hos en tiondel av de som drabbats övergår havandeskapsförgiftningen i sin svåraste form eklampsi. Havandeskapsförgiftning kan påverka moderkakans funktion och därmed näringstillförseln till fostret. Detta kan leda till att barnet inte växer tillräckligt. För att upptäcka detta genomförs regelbundna ultraljudskontroller av barnets tillväxt samt flödet i navelsträngen.

Havandeskapsförgiftning uppstår vanligtvis i sista trimestern av graviditeten, efter vecka 27.  Ibland debuterar dock sjukdomen tidigare i graviditeten, då är risken för komplikationer högre. Varför vissa kvinnor insjuknar i havandeskapsförgiftning är fortfarande inte helt kartlagt, men man vet att det har att göra med moderkakans anläggande.

Riskfaktorer:

• Tidigare havandeskapsförgiftning hos blivande mamman eller pappans mödrar
• Förstagångsgraviditet
• Att vara över 40 år vid graviditeten
• Tidigare graviditet med havandeskapsförgiftning
• Högt blodtryck
• Kärlsjukdom
• Diabetes
• Övervikt

Symptom
Högt blodtryck och äggvita i urinen kan vara tecken på kvinnan insjuknat och kontrolleras vid varje MVC-besök. Tecken kan vara svullna händer, fötter och ansikte samt snabb viktökning. Får kvinnan flimmer för ögonen, huvudvärk, ljuskänslighet och bandformad smärta i övre delen av buken kan vara tecken på en allvarligare form av havandeskapsförgiftning.

Behandling
Vid tecken till havandeskapsförgiftning remitteras kvinnan till specialistmödravården på den förlossningsklinik där kvinnan har för avsikt att föda. Det behandlas i första hand med vila och minskad stress vilket innebär att kvinnan blir sjukskriven, men vissa fall måste man sänka blodtrycket hos kvinnan med hjälp av blodtryckssänkande läkemedel.  Vid allvarligare fall läggs kvinnan in på antenatalavdelningen för observation. Om den gravida kvinnan blir sämre eller fostret blir påverkat får man sätta igång förlossningen eller att förlösa barnet med hjälp av kejsarsnitt. Vilket det blir avgörs av hur sjuk kvinnan är, fostrets ålder och moderkakans funktion.

Normalt försvinner symptomen kort efter förlossningen och efter drygt två veckor brukar blodtrycket normaliseras. Kvinnor som har haft havandeskapsförgiftning har en förhöjd risk under hela livet att drabbas av högt blodtryck, varför man brukar rekommendera dessa kvinnor att kontrollera blodtrycket en gång per år hos sin husläkare.

Hepatos den är vanligaste leversjukdomen under graviditeten. Mellan 0,4%
och 1,5% av alla gravida drabbas. Tillståndet debuterar vanligen i graviditetsvecka 30-33, undantagsvis kan det börja tidigare. Sjukdomen orsakas av en samverkan mellan genetiska anlag, försämrad omsättning av könshormoner samt miljöfaktorer. De kvinnor som har hepatos har även en ökad risk att drabbas av havandeskapsförgiftning och graviditetsdiabetes.

Symptom
ICP kännetecknas av klåda framförallt i handflator och under fotsulorna. Patienterna har ofta förhöjda gallsyror eller leverprover.

Behandling
Om gallsyrevärdena är höga eller om kvinnan har mycket svår klåda behandlas kvinnan med ursodeoxycholsyra. Kvinnorna följs av specialistmödravården och om komplikationer tillstöter kan hon även behöva vårdas inneliggande på antenatalavdelningen. Hos dessa kvinnor brukar man sätta igång förlossningsarbetet i graviditetsvecka 37 för att minska risken för att risken för intrauterin fosterdöd.

Klådan löser sig spontant och gallsyror och levervärden normaliseras vanligtvis inom fyra veckor efter förlossningen. Hos ett fåtal kvinnor normaliseras inte leverfunktionen vilket tyder på att det kan föreligga en underliggande lever- eller gallvägssjukdom. Det följs då upp av en magtarmspecialist.

Prematuritet delas in i tre grupper beroende av vilken graviditetsvecka kvinnan befinner sig i:

1. Extremt tidigt födda (graviditetsvecka 23 till 28): Utgör 0,3% av alla födda barn.
2. Mycket för tidigt födda barn (graviditetsvecka 29 till 32): Utgör 0,8 procent.
3. ​För tidigt född (före 37:e graviditetsveckan).

Orsaker
För tidig förlossning kan bero på faktorer hos kvinnan eller fostret. Om kvinnan drabbas av havandeskapsförgiftning eller annan sjukdom under graviditeten, kan det innebära att barnet måste förlösas i förtid. Ibland kan en urinvägsinfektion hos kvinnan reta till sammandragningar som i sin tur kan leda till att förlossningen kommer igång för tidigt. Kvinnan kan också ha en svaghet i livmoderhalsen eller en missbildning i livmodern som leder till att värkarbetet kommer igång för tidigt. Kvinnor som har haft svårt att bli gravida föder oftare för tidigt än kvinnor utan fertilitetsproblem. Om moderkakans inte fungerar tillräckligt bra kan barnets tillväxt avstanna vilket ibland leder till att barnet mår bättre av att få komma ut. Tvilling- eller trilling-graviditet ökar risken för tidig födelse.

Behandling
Om kvinnan kommer in till sjukhuset med värkarbete före graviditetsvecka 35 försöker man få värkarbetet att upphöra med hjälp av värkhämmande läkemedel. Barnets organ är klara men inte färdigutvecklade. För att påskynda barnets lungmognad ger man kvinnan kortison i droppform. De gånger som värkarbetet utlösts av en infektion ger man även antibiotika vilket brukar innebära att värkarbetet kan förhindras. I de fall där kvinnan har en svaghet i livmoderhalsen kan man försöka stärka livmoderhalsen med hjälp av läkemedel eller mekaniskt med ett sk cerklage.

När man, av någon anledning, har en ökad risk för prematur förlossning är det viktigt att rusta sig med mycket tålamod. Varje dag som kan förhindra värkarbete och förlossning är en bonusdag så länge som kvinnan och det väntade barnet mår bra.